Motivation

Jag får många gånger höra från människor i min omgivning att de hade aldrig klarat av att plugga på distans, att de inte skulle ha självdisciplin eller motivation nog. Och jag svarar att "Ja, jo men det går ju bra." Det känns alltid som att jag ljuger just när jag svarar. Inte för att det inte går bra. Jag klarar ju uppenbarligen av kurserna och för det mesta med ett betyg som är mer än tillräckligt, men det är just det där med motivationen. Har jag den? Måste man ha den för att lyckas?

Det känns faktiskt inte som att jag har någon motivation ibland, men vad är alternativet tänker jag då? Att ge upp? Kasta in handduken och misslyckas?

Det är inget alternativ, det finns inte på kartan. Har man startat något så avslutar man det man har startat. Punkt.

Det är inte så att jag inte tycker om min utbildning eller att jag finner den ointressant. Jag tycker att den är intressant, ja kanske förutom just ett ämne som vi tyvärr har två 7.5 p kurser i. Men i stora lag är det intressant. Men det är inte jag som får välja ut böcker i ämnena att läsa, jag får inte välja ut vissa delar att fördjupa mig i, utan det är förutbestämt. Och i och med att det är någon annan som bestämt vad jag ska lära mig blir det genast motigare. 

Men någonstans därinne finns den kanske ändå, den berömda motivationen. Och gör den inte det så har jag åtminstone rädslan för att misslyckas.

Halvvägs

Idag har jag gjort min andra tenta för den här veckan och därmed har jag även gjort klart höstterminen. Nu är halva min utbildning avklarad, nåväl den är gjord men jag väntar fortfarande på resultatet. Jag skulle här vilja skriva att jag är halvvägs till färdigutbildad, men det går inte. Färdigutbildad blir man aldrig, förhoppningsvis. På sätt och vis tror jag att meningen med livet är att ständigt utvecklas. 

Att ständigt utvecklas är inte svårt, egentligen. Egentligen är det bara att kasta sig ut i en främmande miljö och se vart det leder. Men de flesta av oss har också ett behov att trygghet, graden av trygghetskänslor är såklart individuell. Jag tror att trygghet och utveckling ofta möter konflikter med varandra. Då trygghet inte är möjligt och därför saknas är det lättare att försöka utvecklas till något bättre. Men har man väl lyckats utveckla något och därför också skapat sig en trygghet vill man inte gärna riskera den. En förälder är rädd om sitt barn, vilket föräldern såklart skall vara biologiskt sett. Vi vet att barn som har en trygg uppväxt blir självständiga individer som "vågar" i livet. Men hur vet man egentligen att man ger sina barn just det, en trygg uppväxt. Betyder det att barnen alltid vet hur omständigheterna runt omkring ser ut, att de inte utsätts för bråk/konflikter, att allt rullar på som det ska. Ett barn som växer upp i en visserligen trygg miljö men som samtidigt skyddas från all ondska och curlas dagligen, kommer det barnet verkligen att utvecklas till en självständig individ som vågar?

Jag kan påpeka vad jag tycker och tror men hur jag lever är svårare. Jag tror att först och främst föräldrarna (och därefter andra viktiga anhöriga) behöver vara en solid och trygg punkt i barns liv, i övrigt tror jag att barn skall lära sig själv till stor del, föräldrarna skall bara vara stöttepelare på vägen. Barn bör inte skyddas mot allt som inte står i samma led som ett perfekt liv. Man kan inte sätta barn i en bubbla, man måste låta de utvecklas för att bli fullt fungerande vuxna som inte bryter ihop för varje motgång livet kommer ge.

Detta är vad jag tycker men inte alltid som jag lever. Världen är farlig och när vi har möjligheten att skydda våra barn från ondo vill vi instinktivt göra det. Balansen mellan att skydda våra barn (för deras eget bästa) och utmana de att lära sig livet vilar på en skör tråd allt för ofta. Det är inte lätt att vara en bra förälder, det är väl också därför det finns så få, men att ifrågasätta sig själv och skapa insikt i sig själv och vad man vill med sitt föräldraskap är en bra bit på väg. 

Även jag stoppar min barn i en skyddande bubbla ibland. Kanske för ofta?

Det gånga året

Jag känner att klyschan "bättre sent än aldrig" passar sig bra in i det här inlägget. Eftersom det har blivit ett nytt år tänkte jag köra med något så oväntat som en årsresumé. Vi tar det för enkelhetens skull i kronologisk ordning:

Januari:
Det var kallt, och som alla svenskar i januari sitter man mest instängd i sin stuga. Viggo lärde sig åka skridskor och var tokig i farfars skoter.

Februari:

Jag kan inte påstå att jag minns något särskilt, barnen hade dock det traditionella skidloppet.

Mars:

Underbara mars, äntligen ser man ljuset i tunneln. Äntligen börjar man ana att snön snart nog kommer töa bort och man längtar efter lukten av grus. Månaden bestod av mycket plugg, spelande av spel och pärlplatsläggning. Tommy åkte till Scottland och jag och barnen hade en långhelg full av kvalitetstid.

April:

Man kunde äntligen gå promenader på bar mark och barnen kunde cykla. Alla tjocka kläder slapp man för att vara ute och leka. Påsken var trevlig och lika så sista april som självklart var given vid "vår" brasa.

Maj:
Tilde fyllde år, jag och Tommy åkte till New York. Vi hade det helt klart toppen, på alla sätt och vis, ja förutom när vi inte hittade ut från Central Park då. Men vi hade inte

Juni:


Första året i högskola avslutat. Nytt sommarjobb och midsommar i Växbo.

Juli:
Vi åkte till Oslo, hade mysiga dagar med fiske, besök på norsk teknisk museum, vilket verkligen rekommenderas, och annat. Vi var på bröllop om min syster kom hem till Sverige efter ett x antal år.

Augusti:

Vi umgicks med syster och hennes respektive innan de for hemåt igen. Vi köpte en båt (jag vet fortfarande inte riktigt hur det gick till) och trots att jag arbetade och sommaren bjöd på en väldigt dåligt väder så fick även jag en heldag på stranden.

September:

Viggo fyllde år. Vi la om schemat på förskolan och vips så fick vi en ledig dag mitt i veckan. Otroligt nöjd med det beslutet.

Oktober:

Det märktes väl att V mådde bra av hans ledighet mitt i veckan. Han fick lugna onsdagar som bestod av spelande av spel, lek och utflykter. Vi tog en tur med gammelmorfar och M till bolletjärn och grillade korv och tittade i tomtens stugor. Jag färgade håret rött för att bättre smälta in i omgivningen och den första snön föll.

 
November:

Vi började med renovering av hallen, helt fel månad för renovering av hall. Rekommenderas inte. November är årets helt klart värsta månad. Man kan känna sig lite si sådär just denna månad.

December:

Nu talar vi om en månad med ljus, julen räknas in. Jag har aldrig tidigare i mitt liv längtat efter julen, men nu gör jag verkligen det. Dessutom blev renovering av både hall och Tildes och Viggos rum klart, precis som planerat. Dessutom firade jag och mannen i mitt liv nyårsaftons dag i backarna i Järvsö, fruktansvärt roligt.